Skorpan

ÄNTLIGEN har jag läst ut min bok!!!! Fan vad jag har kämpat med den... Skulle vara lite kultiverad och läsa en nobelpristagare tänkte jag, det vart Orhan Pamuks Snö och jag har kämpat med den i två månader... (där rök dom eventuella poängen ja)
Vanligen sträckläser jag böcker och om dom e tråkiga skiter jag i dem. Men det var något med den här boken som gjorde att det inte gicka att sluta, även fast den var rätt trist, det kändes som om jag skulle komma till en viktig livsinsikt om jag fortsatte läsa, att jag på något vis skulle kunna glädjas och kanske referera till den här boken under resten av mitt liv.
Alltså fortsatte jag pliktskyldig som jag är att läsa ett par kapitel varje kväll, försökte förgäves hålla isär karaktärerna som alla hette samma sak (nästan iallafall) och försökte hålla isär det här med att jag läst skrället i flera månader samtidigt som hela boken utspelar sig under ett par få dagar. Hade av någon anledning ruskigt svårt för det, en dag i bokens liv representeterades av en månad av mitt.

Allt detta för att sedan inse att den där knorren jag förväntat mig i slutet, den tänkta livssinskiten, aldrig kom! Boken slutade med att författaren satte sig på tåget och grät en skvätt.

Jag måste ha missat nåt...